Ängeln som satt där på sänggaveln
var min vita skjorta som jag hängt där.
Liemannen borta vid dörren var min kavaj. Att de båda rört sig var tack vare vinden som smög sig in via det öppna fönstret.
Jag måste ha somnat nästan direkt när jag kom hem efter begravningen. Det var mörkt ute och samma sak gällde mitt sinneslag när jag vaknade.
Liemannen for omkring som om han jobbade på ackord tyckte jag mig uppleva. Ständigt dessa begravningar då släkt och vänner i en strid ström lämnade jordelivet. Det hade varit för mycket av den varan ett tag nu. Visserligen utgör åldrandet ett steg närmare slutet på livet, men det hade som sagt var blivit lite väl tätt mellan kyrkobesöken.
Med dessa dystra tankar reste jag mig upp och gick ut på toaletten.
Ängeln åkte i tvätten och liemannen hängde jag in i garderoben.
-Du kan gått hänga där ett tag nu, sa jag till garderoben med tandborsten i mun.