Ser mig själv i spegeln...
Kan bara se en kvinna med ledsen blick, jag känner panik...
Mitt jag, är ej längre jag...
Som alltid kännt mig stark, min självkänsla och självbild...
Aldrig riktigt lärt känna henne, Alltid något smärtsamt eller någon varit dära...
Aldrig vågat lära känna henne, då hon har så mycket sorg med sig i livet...
Aldrig varit ensam, sen tidiga tonåren...
Både på gott och ont, visar det sig med facit i handen...
Verkligheten har skakat om mig, kvinnan dära ska vara jag...
Ensamheten med mig själv, är skrämmande då jag ej vet vem det är...
Nu på okänd mark då all min trygghet har tagits bort, jag måste lära känna mig...
Ångesten är stor, då med sämsta förutsättningarna jag fått tidsmässigt i mitt liv...
Är det första jag tänker, varför just nu?
Men innser, det finns väl aldrig rätt tillfälle för sådant hära...
Undra vem hon är , ser väldigt snäll ut, men ögonen hennes ser så ledsna ut...
Kunde jag skulle jag krama om henne, säga till henne fina söta ni...
Allt kommer bli bra med tiden, ni kommer att hitta en riktig fin vän i dig själv...
Ni måste bara skapa tryggheten själv nu, utan att hålla någon i handen under tiden...


Orkiden