Kroppen minns, fast medvetet försöker jag att tänka på annat...
Då det är det du önskar, att jag ska göra...
Eller är det allt runt omkring, livet som gör mig konstant påmind...
Saknaden av allt som var vi, som du tog med dig...
Är outhärdigt att stå ut med timme efter timme, blir till veckor...
Snart ny årstid eröva, mina sinnen...
Blundar försöker tänka på annat, men handen min saknar sin soulmate...
Varenda nerv i kroppen, vrålar ut sin smärta ut i nattens mörker...
Den kommer aldrig att kunna förstå, då den bara försvann till stoft ut i universum...
Kommer aldrig att hitta hem igen...
Det var vad du sa till mig...
Det är vårat öde...



Orkiden