Min största fiende är min spegelbild.
Ligger efter i mitt eget liv.
Skämtar på min egna bekostnad.
Det har blivit en vana.
Ett stort och fett skämt.
Kämpar för varje andetag.
Skriker för fullt utan att någon hör.
Ett steg fram, tre steg bak.
Ständigt klättrande uppför en envis backe.

Vad ser folk när de ser mig? En jävla pajas?
Desperat och jobbig? Osäker och klängig?
Tusen masker och ingen av dem är äkta?

Men fan vad jag är trött på den attityden.
Spegelbilden som gömmer sig i skuggor.
Och självhatet som spottar mig i ansiktet.

Fan. Skit ner er. Ni jävla demoner och spöken från förr.
Ni nojjor som förstör mer än ni bygger upp.
Ni dömmande jävlar som glömde titta i er
egen spegel innan ni jagade efter min.

Jag är trött på att konstant klaga, fega, vara lagom.
Ge mig allt ni har och jag äter upp skiten med stolthet.

Vad kan vara värre än tider från förr?
Alla sår blir till ärr och de kan aldrig försvinna.
Jag pryder gärna min kropp med fler.
Bär dem med stolthet och styrka.
En krigare med en rustning av kurvor och
en fet dos av självförtroende.

Med en käft som kan svälja allt och locka mer.
Med en kropp som tål all stryk ni ger och
som värmer när ingen ser.
Ja, jag är en jävla krigare med en rustning av
självrespekt och kurvor.