Så hära i efterhand, känns det ej ok...
Att du kan när som helst, komma in till mig mitt i mitt innersta rum...
Du uteslöt mig ur våran gemensamma värld...
Men jag kan ej göra detsamma, att du ej får eller jag vill ej längre att du inkluderar i min...
I förtroende jag visade dig allt, mitt innersta rum som jag ej hade eller vågade öppna igen för någon...
Då jag ej trodde att någon kunde hitta nyckeln till mitt hjärta igen...
Jag började tro och började känna tilliten att du aldrig mig skulle svika...
Ja! Så mycket dumt sagts och gjorts, men aldrig jag vänt dig ryggen...
Tillfälligt då inget annat fanns att göra just då, men alltid lyssnat försökt förstå hoppats med tiden vi bli klokare av misstagen...
Känns ej rätt att du kan öppna min bok, titta in när du behöver det själv för att få en bit av mig...
Kunde jag skulle jag slänga nyckeln ut i djupet av östersjön, så aldrig den någonsin kunde bli återfunnen igen...
Kunde jag skulle jag...
Men mitt hjärta vägrar att stänga helt den dörren än, men till slut så är jag tvungen att byta låset...
Kunde jag skulle jag ha gjort det redan igår...


Orkiden