Ikaros och spegeln


Är det sant frågar hon sej, bäst hon måste ombesörja sin lillasyster var eviga dag. Maten fick hon köpa själv, morsan var inne i staden. När hon kom hem blev hon stående full vid dörren och glodde helt tomt. Är det sant frågar hon mig, att det var så det var. Jag ser att hon gråter, att hon vill iväg. Vart skulle jag ta henne, vart finge hon ro. Till skogen kanske, där fåglarna flyger och bygger bo.
Där fick hon höra vindens sus och andas friskt ett tag.
Där som inga avgaser når, där björkarna står klädda i grönt.
Där fick jag visa henne stigen till sjön.
Där kunde vi se blommor och gräs under skyar av liv.

Är det värt? frågar jag mig. Vad är värt i ett människoliv? En löpsedel slits bort från väggen. Jag täljer ut en båt med kniven, och lägger i skrovet en sång. Vi sänder den ljuva sången iväg vi två! Vi sänder den någon gång! Sedan reser jag ett vindskydd vid leden, där vi kan ligga på rygg. Jag ville säga henne hur värdefull hon var, men hon vände sig bort, som ville hon inte höra, när jag sade det svalde hon sin gråt… Det hjärtat förbliver förvisso min hemlighet, ett barn som av sin moder blev fött.