Sätt att göda Svin
Några veckors gamla hundvalpar togos från modren, dödades och tillreddes på samma sätt samt utlades nedanför ladugården, där vargar och räfvar plägade stryka fram. Hyndan uppsökte och hembar en af ungarna till gården, där hon nedföll död med sin kära börda i munnen.
”du skulle ha varit någons mor,
begärd hemställd
när revben blir juver:
du skulle ha sjungits”
jägarkedjan plockar dem
genom skulderbladen:
vi bär skotten i våra barn,
mödrenet
växer av egna ben,
kuponger med liv
när all gödning går ur jorden
(rovet är det herrskapliga hos dig,
hur man kravlar sidledes:
de avskjutna går inte hem,
de går nedåt)
Annat sätt att göda Svin
Trampningen sker bäst af barfotade gossar, emedan sörjan förderfvar
mänskligheten
rinner av din pinne,
fadern böjd av nålar,
vem som kom och hämtade oss
när fotfolket blir ens hjärta,
lämningarna av de uppätna:
”vi är alla tjädrar,
andhållare inför döden;
vi föddes in i fähus,
vi stavas inte irrvägar”
(björnslakt, så många bröder
virade kring mansstammen,
de kamrater som råkar verkligt illa ut:
man minns dem stående)
Lifselixir
man skall snart ha den barbariska glädjen att se en mängd flugor, dels döda, dels kämpande med döden, ligga kring hvarje théfat
barnen ligger våldförda
som rovdrifter,
lungsjukan i vårt äktenskap
håller oss sammanfogade och
vargarna är senkomna i år,
rossåren läkta vildare;
”ni släppte in oss,
lockmat åt de ringmärkta:
blod
har inget utgångsdatum”
(kvinnorna rinner av nedkomst,
kravlarna mot öster:
plugga dem,
stoppa dem,
lusspridarna)
Medel mot galna hundars bett
Tag en fet ål och häng hans lefver och gallblåsa i solen eller vid en varm ugn, så att det fett som droppar derifrån, faller ner i ett derunder ställdt glas; med detta fett fuktas patientens ögonlock, och ni skall få se den hälsosamma verkningen
livet är din kråklåt,
skriarna bakom väggar när
hundarna ger till hals,
vad som dras ur hjärtgropen:
ett folk är ett pansar
ryggat lealöst,
inridet och korsbefruktat
som rävsvansar
(ett liv
kan inte bortforslas,
den store varghamraren:
du är din egen mur,
naturvårdaren, du har skakats så länge)
Om drunknade personers återställelse
bäfverhannen begagnade honan som kälke; hon lade sig på ryggen och tog aspknubbarne i famnen, hvarpå hanen tog henne i hufvudet och drog henne baklänges ned till elfven
”Hennes röster utskurna med revbenet, men hon kommer att vara hans farvatten.”
”Våtbärgad under skänklarna.”
märgblandade som syskon,
kronoskytten i honom
viltvårdar henne drypande,
de knäckande lederna
när rovet plockar sig självt,
mitt ansikte i din dolk:
hon
andades med gudslungor,
flickor som sugproppar
Att fördrifva Råttor
ju finare räfkakan pulveriseras, desto lättare fastklibar den sig vid inelfvorna och desto starkare verkar och dödar den
Recept på väl[l]agad stat:
Alla skola jaga björn, ty han är övermakt.
Den skall hava björn och varg och järv som fäller dem.
De må ej hava frid någonstädes.
det finns kvinnor
bildade ur mankbrott,
äregiriga som vakthundar;
det finns en förödelse
i andras läkekött,
med lag skall man land bygga:
den har vargen som tager honom
Giftadt luder för Vargar
den snabbaste var guvernanten, men hon råkade också förlöpa sig och föll hufvudstupa ned i gropen; man kan tänka sig den allmänna bestörtningen och ifvern att få se huru det skulle gå med mamselln, hvilken befann sig tête à tête med vargen
nyckelbenen är det mest urgröpta
i din kvinnohistoria,
du skavs av ditt eget solsken,
skökan utfodrad
av banemän,
den stora jakten,
den stora samlingen:
skåran
är inte vad du döms för
(det sägs att geväret fick henne att lukta
av kräppapper, varje hudbit ett förfallodatum:
hemfridsbrottet i att blankskuras)
Menniskofärgad anstrykning
Så hände sig att en prest for neder samma väg
”Man kan inte skyddsängla ett helt land.”
”Bara dem som trummar.”
vi måste tillbaka till vår socken
där du var betten i mig;
en kvinnas avlagda livrem trycker djupare,
lukten av skator
under brunst,
missfallna revirsångare:
hyndan känner benen,
inte alltid anledningen
Något om Roffåglarne
Men i det samma smälla begge skotten från min dubbelbössa straxt efter hvarandra, det första på falken och det andra på haren; begge lågo der i sitt blod.
familjen
växer underifrån,
ödemärkt av jaktlagar
där hjärtat sprungit lyckt
och åkern utmagrats,
slakten inleder oss inte:
du är förlåten nu,
rovfåglad, du är blickad
”Det finns något där, vävnader. Vi har grunderna till mänskligheten, men vi – nollställning? Nej, det tar tid. Vi kommer att få se en ökning hos naturen, men det har skjutits så mycket i de här skogarna.”
Beskrifning på sättet huru Rofdjur kunna utödas
Och då jag ej hade annat vapen till hands än den nyss afskjutna bössan, som jag ej ville skada genom att hamra på räfven, ropade jag till stalldrängen att släppa lös min förträffliga lohund, den norske ”Sang”, hvilken också på mitt tillrop framskyndade och expedierade räfven.
plöjningstiden,
den skadskjutna ungmön fingrar
rönnbären ur din kropp,
villebrådet skonat;
det finns något trängre hos sådana kvinnor,
ljudet av dödkött där
ingen längre faller bredvid dina lemläster
och ludret avtäckts,
den hälsosamma verkningen:
i år är hon utblommad.
”Även i obygderna är de samlade, alla dessa krosskador. En fågel består inte bara av vingar: där finns alltid kroppen.”