Plogjorden

Jag saknade mina egna. Tidiga om läskunnighet hade vi satt ögonen i papper. Vi var de som skulle bygga samhället då. Infrastruktur och jordgods. Vett och pris efter bästa förmåga. Jag läste fältskärens berättelser. Kanske ville vi vara bäst för oss själva. Inget land i norden har så mycket hällristningar som i Sverige. Konstnären kom och gick. Som en skugga i oss.

Två gånger hade vi rustat upp i inför krig i tid. Men denna gång? Kanske hade tiden fått lov att hälsa varandra med ordlöshet.
Jag flyr över till mitt näste. Det är inte en sorglös väg som saknar äventyr.

Drömde att de hade sågat ner Björn Afzelius träd i skogen, som något ont, och att jag spelade fotboll med en skara människor. Sedan tänkte jag på fascismen, och på mina egna. Har ni någon karta för vägen till livet?
Jag kan inte tala i religiösa termer bara. Det är lika lätt att gå fel där, som någon annan stans.
Jag antar det kommer förfölja mig.
Jag ville förtydliga vad jag menar. Ändå kan jag inte leva, gåtan förutan.


Gamla och nya texter

Har jag kraft att skriva nytt? märker att jag går i cirklar. Vet inte om det kan bli bättre än det jag redan skrivit. Som om jag öste ur samma källa.