Jag spänner ett bälte av sorg kring min oro
och stjärnorna vinkar stilla

så många ord som sagts under stress
våra hjärtan som skars ut i vrede

nu ligger vi stilla invid varann
så nära men ändå så långt


det är dig jag ska älska till tiden tar slut
Som kristall är den skål du bär i din famn
Du säger att du är rädd
Men kalla det kärlek, min älskade

Vi leker att det är kärlek
Att universum är oändligt
Att kristall är okrossbar
och att bältet är min åtrå
du min narcissus


Mitt slott i natten är kallt och ensligt

kryp närmre
Decembernatt