Ibland när de förflutna hälsar på
När det jag för länge sedan lagt bakom mig
grävt ner, glömt och gått vidare
När sådant dyker upp framför mina ögon
låser sig fast i mina tankar
Och drar mig motvilligt bakåt...

Då känner jag mig dålig och värdelös
klumpen i halsen låter sig växa 
stenen i magen blir tung som månens vikt på jorden.
Som om nuet inte fanns, som om jag förlora allt på en ögonblick.

Det gäller att finna sig snabbt
greppa tag i nuets trygga rep,
dra mig ner på jorden igen
Med armar som darrar så finner jag styrkan att åter landa.
Använder min sista kraft för att ännu en gång gräva ner och gräva över.
Jag pustar ut, omfamnar och håller om det jag har ännu hårdare än innan.

Tack för allt jag en gång aldrig trodde att jag skulle få.