* ´ * ´ ' *

Snöflingor

Jag är lugn men ändå upprörd och längst inne i mig ruttnar något och trycker pressar går sönder i glasskärvor men jag är för rädd för att våga känna det och mina tankar om en separation från honom är ännu så oklara att jag inte ens vet vad min inställning till det är.

Längst inne snurrar något runt en hårt åtklämd orkan
Orsakad av mig själv

Jag försöker att balansera mellan att vara i verkligheten och att vara här i den faktiska stunden, och att inte låta det ta över mig för fullkomligt för då är jag rädd att mina organ då kommer krossas inifrån ända till mitt skelett blir till aska och stoft och varje nerv och led dras ut i långa band som kanske då går av, och jag kommer i grunden bokstavligen inte veta vad jag ska göra. Och mina tårar kommer stiga upp ifrån min magsäck från därinne inuti den så många varv virade trådbollen där de osäkert är gömda, och jag kommer inte att sluta gråta. Jag kommer inte att sluta gråta.

En orkan jag känner som en bekant dansar mörka danser runt hörnet, precis runt hörnet. Att rasa nerför stigen, eller vandra med halvslutna ögon.

Ibland är den längre ifrån, ibland som om den nästan känner från utsidan på handtaget till dörren i rummet. Vilket rum? Var är jag och är du så långt borta från Jag Där Är. Som en svan saknar sin partner visslar jag en melodi till dig via stjärnorna fast jag vet inte riktigt vad den försöker säga. Men den vill vara både vacker och ful.

Stenar i blanka ojämna rader längs med en å.

Jag: Jag vågar inte falla bland grässtrån. Eller?

Hon: Varför inte?

Jag: Varför inte - är rädd att trasas sönder i mikropartiklar utan skyddsfilter, och rädd att jag kanske då inte hittar tillbaks. Till fötterna på jorden, mig jag här på kudden i mitt rum.