Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Skål för storverk och rackartyg


Midvintersaga

De sista gästerna tackade för sig på juldagens eftermiddag. Jag dolde lättnaden bakom en löjligt överdriven "christmas spirit" som de köpte, konstigt nog. Jag har aldrig varit någon vän av julfirande. Nu stod jag här i tonvis av hemfipplade julspecialitéer och sliskig knäck. Så trött...

Jag ordnade åt katterna och gick till sängs, klockan tre. Så trött...

Så trött, och så mycket att göra. Jag hade bestämt försovit mig. Stugan var utkyld och spisen, ja själva murstocken var kall! Jag frös som en hund, men vedhuggningen fick mig snart varm. Det var stjärnklart, och månskäran lyste upp gården som en bättre utebelysning, trots att den ännu var tunn.

Tystnaden bröts av ett bräkande. Sen två, sen en hel ullig änglakör av törstiga får. Jag bröt isskorpan i vattentunnan och hinkade upp vatten åt dem. Hönornas vatten var som vanligt fullt av halm och jox, så deras vattenbehållare fick jag snabbdiska med en viska av vattendränkt timotejhö. De fick risgrynsgröt och ärter, och fåren fick morötter och äpplen förutom sin vanliga kost.

Grävlingarna hade inte rört sig mycket. Jag la ändå en hög äpplen utanför deras glugg. Snart skulle de väl gräva sig upp genom sängkammargolvet. Varje vår förde ungarna ett väldigt liv när de mätte sina krafter mot varandra, och de vässade sina små klor i golvbjälkarna och syllstocken så flisorna rök. Jag skrockade vid tanken. Så förnärmade kissarna skulle bli!

Så drog jag ut en stor famn hö, i vilket jag hällde äpplen och morötter.
Fåglarna fick sitt, och jag såg förbi fågelbordet, mellan fruktträden, över åkrarna där snön låg djup. Hördes där bjällror redan? Jag skyndade in med vedhämtarna och fick snabbt fyr i spisen. Tack och lov för en lätteldad spis!

Kakelugnen i stora rummet var lite trixigare. En sådan måste eldas lugnt och tålmodigt, men sen värmer den länge, länge. Denna var ganska tjurig, att jämföras med sängkammarens. Jag tänkte att det var för att den måste dela skorsten med järnspisen. Sängkammarens kakelugn hade sällan konkurrens. Den lilla täljstenskaminen på drängkammaren där uppe på vinden var sällan i bruk.

Knarrandet av hovar i snö, ett svagt gnällande från järnmedar... jag skyndade ut och hälsade först på hästarna, drog in doften av varma mular, kramade deras stora huvuden med långa frostiga pannluggar... mmmmm....
Sen vände jag mig mot gästerna, som lite stelbenta klivit över slädens höga kant. Vi är visst inga ungdomar längre. Vi flinade lite generat åt den gemensamma tanken.

Farstun var för liten för alla yllerockar, mantlar, kragstövlar och laddor, så vi bredde ut dem framför den varma kakelugnen. Katterna var stormförtjusta och trampade sig bekväma sovplatser i vartenda plagg.

Gästerna tömde sina medhavda strutar och påsar i den stora kitteln på järnspisen. En härlig exotisk doft spred sig snart i stugan, gästerna tinade upp efter slädfärden och stämningen blev allt mer uppsluppen. Vi mumsade på nötter, torkad frukt och ingefärskakor. Alla turades om att berätta sina dråpligaste ofogshistorier från det gångna året, den ena värre än den andra. När det blev min tur var det också dags att bidra med mina ingredienser till den kokande kitteln.
"FLOFFFF" sa det, och ett vitt moln svävade en stund över oss.

Jag bet ett stycke ur mitt ringäpple och berättade min odygdiga historia:
Det hade blivit ett allmänt oskick, detta med tomgångskörning. Jag märkte att det oftast var män, och förhållandevis ofta också stora SUV:ar som var bovarna.
Jag tog för vana att skriva upp bilnumren, för framtida behov.
Det kom till allmänhetens kännedom, via lokalpressen, att avgassystemen spruckit på en viss sorts bilar. Tillverkaren hade förhörts om eventuella fabrikationsfel, men inga sådana hade kunnat påvisas.
Nästa vecka samma sak, nu ett annat bilmärke, med den gemensamma nämnaren "stadsjeep" och inga tidigare kända problem...

Ja så där pågick det hela november och december denna snörika vinter, och ännu hade ingen hittat någon lösning på detta allvarliga och dyrbara problem.
Kunde någon lösa gåtan? Jag ställde fram en stor påse honungskarameller som pris.
Det gissades vitt och brett, logiskt och galet, men inte rätt. Jag skramlade med karamellpåsen, och eggade till allt vildare gissningar.

Till slut ropade den keltiska kraftkvinnan Rihannon: Snöbollar, förstås!
Jag kastade påsen till henne, och hon förklarade, belåtet mumsande, för de andra hur en välplacerad snöboll i avgasröret kan försvåra startandet, och i värsta fall spränga systemet.
Och vem hade varit så stygg? Allmänt jubel utbröt förstås.

Nu var brygden klar. Vi samlades vid spisen och fyllde våra kåsor. Vi skålade för året som gått, och för det som skulle komma. Vi skålade för varandra och de våra, och för världen. Drycken var stark och god, den värmde hela vägen ner och gav mersmak. Vi fyllde våra kåsor igen och ännu en gång. Sen satte vi oss i tystnad i ring och höll varandras händer. Snart kom bilder till oss som fick oss att fnissa, dra efter andan, blinka bort tårar och kväva ett och annat skrik. Det var världens nyårskrönika, till oss druider, helare, schamaner, häxor och vad vi kallades, vi tretton utvalda från hela planeten. En betydligt mer magstark upplevelse än vår gemensamma brygd.

Efter en obekväm stund av tystnad steg den äldsta i sällskapet fram. En mager rynkig åldring med en vit trasselsudd till hår, men med skarp ogrumlad blick. Medicinkvinnan från Afrikas horn. Vi kallade henne Mormor Världen.

Är ni redo, frågade hon.

Vi nickade andlöst och såg henne tömma en kalebass i kitteln.
Dimma fyllde stugan, dimma i alla färger, smaker och dofter. Kanske vi drack av brygden, kanske vi bara blev sittande där, eller kanske vi flög högt över fjärran kontinenter...

Den gemensamma resan. Det delade medvetandet. Den kollektiva uppgiften.

Det fanns ingen tid, rummet var en illusion, Universum en vision som fanns endast om vi bekräftade den. Om vi bekräftade den? Var och en? Var verkligheten i så fall vars och ens ansvar? Mitt ansvar? Vanvettig skräck, överväldigande övermod, hopplöshet varvat med framtidstro... ja, men jag bara måste, jag ville, jag antog utmaningen!

Alla antog utmaningen. Vi var alla lika uppskrämda och upprymda. I år igen. Ännu ett år med en värld i plågor. Ännu ett år med människans galenskaper. Men vi skulle fortsätta kampen. Vi ska fortsätta kampen. Fortsätta kämpa. I all evighet.

Efter alla stora ögonblick kommer små konstiga stunder. Vem bryter tystnaden, vem hittar orden... Jag la in i spisen och satte på kaffepannan. Rostade bönorna i järnringen på den mellanstora plattan, malde dem i den gula kaffekvarnen och slog dem i det kokande vattnet. Alla följde mina rörelser som om de skulle avslöja en magisk rit. Ingen ville säga det första ordet.

Kaffet dracks även det ur kåsorna. Min var täljd ur en väldig björkvril och rymde nästan en liter. Därför svalnade kaffet fort och jag slapp bränna mig. Till kaffet serverades som alltid piroger fyllda med sommarens bär och höstens näringsrika nötter och frön. Det var dags för uppbrott, och korgen med piroger till färdkost skickades runt.

Jag stod länge och såg ut i mörkret, långt efter den sista skymten av facklorna baktill på släden. Endast lite hösmulor och spåren efter stora hovar och smala medar vittnade om att besöket alls hade skett.

Jag gick in och bar ut den stora kitteln. Bakom huset tömde jag dess innehåll allt på en gång. Ångorna fick det att svartna för ögonen, men jag såg ändå, utan att se, bilderna av allt jag hade framför mig. Allt från enkla rackartyg till skrämmande storverk.
Fort sparkade jag snö över resterna och skyndade mig in i värmen.

Murstocken var varm, även om brasan i kakelugnen slocknat. Jag la mig på kökssoffan med en katt på bröstet och en på fötterna. Vi somnade så gott till glödens knäppande i spisen.

Stel av för mycket sömn, blossande av feber och hes som en kråka vaknade jag, i stunden förvirrad, på sängkanten, fiskande efter tofflorna. Mitt emot mig gapade garderoben öppen, och där låg en sovande katt. På badrumsmattan låg den andra och blinkade sömnigt. Han undrade nog också vad vi gjorde här, i vår gamla välkända lägenhet på andra våningen.
Nej, låt oss fortsätta sova, drömma om små listiga möss, bräkande får och exotiska gäster!
Låt oss drömma om rackartyg och storverk!

 

 




Prosa (Novell) av Solitaire
Läst 331 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2017-12-30 13:15



Bookmark and Share


  Syrran77
Fantastisk saga! Känslan dröjer sig kvar och jag väntar fortfarande på att någon ska säga första ordet.
2018-01-01

    Sefarge VIP
Mustig och härligt Naturdoftande skriftat Tack! För ljuvlig läsning
Nästan så man fick lite hösnuva
På köpet!
:)
2018-01-01

    ej medlem längre
Vilken energi i denna text!
2017-12-31

  Ronny Berk
Det gränslösa sagoriket , ja ! en berättelse jag tycker om !
2017-12-31

  Solstrale/ Eva Åberg VIP
Verkligen en strong berättelse, skickligt!
2017-12-30
  > Nästa text
< Föregående

Solitaire
Solitaire