Det hade varit mörkt länge när hon tittade ut
genom fönstret. Gatan låg öde. Nej förresten!
Någon stod som en mörk skugga i utkanten av
det brandgula skenet från gatlyktan.
En man såg hon, det var en man. Han bara stod
där och tittade upp mot den stjärnklara himlen.
Hon undrade vem han var och vad han tänkte på.
Länge stod han där, men helt plötsligt vände han
på huvudet och tittade åt hennes håll. Han såg
henne, för han lyfte ena handen till hälsning.
Det blev ett ögonblick av samförstånd. Hon
kunde känna den mänskliga värmen från honom
och hon log för sig själv. Så lyfte även hon sin
hand och vinkade tillbaka.
Då vände han sig om och gick. En människa
som du och jag, med ett förflutet, ett nu och
en framtid.