Jag känner mig melankolisk.
Mörkret har lägrat sig och stänger av dagen.
Den sol som lyste tidigare gjorde inget avtryck i mig.
Jag är melankolisk.

Försöker bota med rödvin. Tar en whisky.
Men melankolin består. Droger hjälper inte.

Så tar jag fram min klarinett, öppnar dörren ut mot kvällen, ut mot vädret. Det har börjat blåsa. Och jag spelar med vindarna, med suset i kala björkar och med rävens skall.

"Bestämt blev det nå't!" mumlar jag och ropar till min hustru:
"Du, hörde du! Jag spelade bort min melankoli!"

"Jo, jag hörde! Så bra för dig!"