Ovan Yggdrasilens stammar,
bortom Kronostiders tand
svarta eldars tungor flammar
högt ur hennes hårda hand,
hon när härden, hon bär livet,
hon är mysticism apart,
över ödet övergivet
flämtar hennes flamma svart.

Henne kan vi kalla Kali,
ödemarkers glödgudinna
där jag såg en graalkärlsdal i
Jordens underjordar brinna,
bäddade i blodbräddselden
vaggandes sitt vanitatum
drömde söner hennes välden
i ett oförgängligt vakuum.

Mellan tid och dalgångsträna,
genom viljans illusion
följde jag och föll på knäna
framför Kalis karnation,
blå var den som fallnas frihet,
blå var den som sömnen sann,
skuren blå till månskensskriet
från en liten kvastfensman.

Gylld av handens gyllenspira,
fylld av dess besvärjningssvärd
såg jag lågvisioner vira
ormar till min huvudgärd,
månglarmännens huggna huvud
prydde hennes amulett
och av trenne armars treudd
splittrades min kropp på spett.

Så, på ovanspjutet spetsad
stod min stenstodsskepnad still
men i bröstets bränning etsad
glödde Kalis blodssigill,
och jag föll ur drömmen kosmisk
genom veners barriär
från en tomhetstid agnostisk
mot en gränsexistenssfär.