Jag tror inte ingen förstod hur långt ner på botten jag egentligen var. Jag var vilsen i min ångest, ensam i min ångest. Jag hade accepterat att mitt liv är gjord av ångest, det var bara så det var.

Jag såg din hand.
du räckte upp din hand för att svara på en fråga,
vad det var för fråga kommer jag inte ihåg.
Men jag kommer ihåg din arm uppe i luften.

Ensam gick jag i korridoren, jag var ju inte ensam, jag hade mina vänner som gick vid min sida,
men jag var ensam, tro mig.
I mina tankar, i min ångest, i min själ.

Orden ”Får jag sitta här?” träffade mig märkligt.
Jag förstod vad du frågade och jag svarade ”Ja” men jag förstod inte varför du frågade.
Ingen frågade.
Du gjorde det.

Jag var så van att vara ensam i mitt sätt och tänka och det förstörde du.
Du fick mig att känna något som jag inte var van vid.
Allt du pratade om
orden du sa
skämten du drog
utstrålningen du gav.

Jag var nervös varje gång jag skulle träffa dig, inte på ett ”fjärilar i magen- vis” utan på ett ”JAG VILL SÅ GÄRNA VARA DIN VÄN!!-vis”
Bästa vänner blev vi. Unga och dumma var vi.

Vänner vi var.
Naken vi låg.
Det kändes fel och rätt.
Det här ska vi aldrig göra om, det här borde vi göra jämnt.
Tankarna som slog till när du var naken i min famn.
Hjärtat som slog när du la din nakna hand på min kropp.

Dina ögon, dina händer, din midja.
Jag la märke till hela dig,
alla dina linjer, alla dina drag.
Huden som svepte om din kropp
Ögonen man drunknade i
Händerna man bara ville hålla.
Midjan jag inte kunde låta bli att kyssa.

Månader gick. Vänner, unga, nakna.
Vad hände med mig när du träffade den där andra.
Han du nu låg naken i famn.
Svartsjuka? Obrydd? Kärlek?

Jag trodde inte att jag brydde mig.
Men älskling, jag dog.

Fjärilarna i magen med en blick, ett ord, en rörelse.
När skulle du bli min?
när skulle du bli den jag får kalla ”Min älskling, min babe, mitt liv”
När skulle du bli den jag fick köpa blommor till, bjuda på middag, tända ljus för?
När skulle du bli den som jag enkelt kan ta i hand när vi fönstershoppar på stan?
Den jag kan planera resor med,
Den jag kan kyssa framför mina föräldrar,
den jag kan planera den mest romantiska, löjligaste, cheesheigaste förlovningen som finns?
Du vet en sån där man bara ser på film.
När ska vi bli dem som alla singlar tittar på och tänker ”usch, get a room!”
När ska vi bli som en romantiskt komedi, med Hugh Grant och Julia Roberts?

Natten mellan 23e-24e augusti.
Du är min, jag är din.
Min handsvett när du förklarade vad du kände.
Min puls, mitt hjärta, min hjärna. Jag exploderade i glädje.
Men jag försökte hålla mig cool lugn.
Precis som det började, nakna och i varandras famn,
så blev det vi.

Nu går vi och fönstershoppar, jag kan ta din hand.
Nu går vi på middag, jag kan titta dig djupt i ögonen.
Mina föräldrar tycker om dig, jag kysser dig
Nu hatar singlarna oss, vi är löjligt kära.
Vi är en romantiskt komedi, jag älskar dig.
Vi reser tillsammans, vi är goals.

Jag planerar förlovning, för du är min älskling, min bästa vän, mitt liv.