På moln av mörk materia
jag svävade i väv seren
hängd bakom fru Hysteria
som strömmade i varje ven,
hon drog mig ovan ingentingen
igenom rymdens mörkmassiv
där endast supernovestingen
mig minde att jag var vid liv.

Purpur, rött, och blålavendel
exploderade i väv förbi
och genom sönderväven Grendel
besteg min festfärgssymfoni
att trolsk nedtrampa vita dvärgar
som valsade för jättens skull
där Grendel gråvävsgränder färgar
med blodets explosionsampull.

Men frigjord fru Hysteria
var ingentingens svarta allt
som stormande materia
i immaterisk maktgestalt,
för föga var det fantasi
besjälad synen saknat
men att till tomhet flyga fri
i ursprungsstadiet vaknat.

Jag kunde annan sanning ana
i detta stadiet Ingenting
men väcktes ur min svärtnirvana
av släckta supernovors sting,
och under mig, från denna stunden
går världens vardag vilset vitt
där aldrig jag blir jordiskt bunden
men aldrig fru Hysteria kvitt.