Musiken suckade och han satt ner
Och drack cigaretter ur ett handfat
Rök som abstrakta mönster på en Jackson Pollock tavla
Strövade ensam
Och rädd längst med ett tvekande andetag
Lungor som skrek
Rädda för vad själen skulle ta sig till

härnäst

Musik
Likt vatten i en uråldrig flod
Flydde längst med stock och sten, genom berg och genom land
Toner så fria i meningslösheten
Inte längre rädda att bara finnas till
Skönheten gjorde dem immuna
Mot avskaffandet
Av profetens ord
"Gud är död
Och vi har dödat honom"


Toner
Som sträckte sig över en tavelduk
Han såg ut över gatan nedanför fönstret
"Det här konstverket behöver mer Vivaldi"
Och lät tonerna flyta ner över tavelduken
Likt uråldriga floder
Hade de ingen högre mening

Än att finnas till

Musiken suckade igen
Och röken fanns inte mer
"Kyss mig" sade konstnären
Och lät symfonin ändra riktning
Gav floden mer vatten
Och tillåtelse att göra sig förstådd

Vrålandes likt ett vattenfall
Stormade musiken
Skakade om själen likt ett sammelsurium av vinterstormar
Inte längre rädd för att erövra
Inte längre rädd för att flyta
Inte längre rädd för att finnas till

Inte längre rädd för att finnas till

"Snälla förstör mig"
Och musiken gjorde just detta
För att ögonblick fanns ingenting annat
Transcendens
Är livets furor poeticus
Upplöst likt vatten
Fanns bara symfonin som nu inte längre ville väl

"Snälla bygg ihop mig
Samla tillbaka mina delar
Bygg ett skepp som kan segla"
Och musiken gjorde just det

Som så många gånger förr