Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Helig ensamhet

Och till slut är vi ensamma ändå
I slutet när det inte ens slutet finns kvar att frukta
Och fastän att jag håller fast i dig
Dras du neråt och kallar ensamheten för vacker
Men älskling du vet inte vad skönhet är
Och jag ser på världen runt omkring mig
Trots att det finns någonting emellan
De kallar för avstånd
Upphängd på korset kan jag svara på
Alla mina fel och briser
Förklara det oförklarliga
Men ingen mor fanns vid min sida
Eller älskare eller vän
Jag var nog trots allt aldrig helig


Och ni kan identifiera och diagnostisera mig
Hitta anledningarna i barndomen
Fastän jag aldrig hade någon




Fri vers av caveman
Läst 443 gånger
Publicerad 2006-06-04 18:11



Bookmark and Share


  stefan.g
Ensam trött och besvikenhet, präglar denna matyriska dikt. Självömkandet är stort och man finner drag i texten som visar på ett obekräftat stort "jag", där en kärlek väl hängiven och väl formulerad tappat sin övetyggelse om att det faktiskt är "vi två". Dikten för ändå ut ett budskap, som att jag inte dög. Vilket jag ändå kanske inte tror, att allt handlar om. Dikten får ändå ett starkt plus för sin utläggning som har känslor och en argumentation som inte är passiv... Tack för läsningen!
2006-06-04
  > Nästa text
< Föregående

caveman