Som mekaniska jättemaskar tar de sig fram genom staden och dess förorter.
Dyker ner i ett hål för att en bit längre fram komma upp till ytan igen.
De ständigt dansande maskarna knyter på så sätt samman vårt samhälle.

Höga staket nästan som galler skyddar för att inte komma för nära.
I grässluttningarna ner mot maskarna samlas ungdomar, någon spelar gitarr.
Tänk att i förorter som Rågsved föddes våra nu så vördade poeter. Graffitin på elcentralernas kuber hörde hemma här. Ursprunget och nakenheten går inte att skapa igen. Texterna, färgerna och figurerna förmedlade budskap och hade inget med klotter att göra.

Nockeby, Danderyd eller Lidingö kan aldrig bli Högdalen, Farsta eller Fittja.
De smakar så olika och bryr sig inte om varann.

Kommer det nya maskar eller ett nytt 60-tal det får jag aldrig veta men rätten att undra, den har jag kvar. Den som lever får se. På väggen hänger en gitarr utan en av strängarna E.