Syreners grenar greppar, skönhet skruvar
dess födselfingrar kring en sparvespäd
och tom men blombekransad kronan huvar
min skalles skepnad under plantans pläd.

Här hoar högt ur huvan rovets uvar,
här rädes vener greppsyreners säd
där gömd i fröets lunder duvan ruvar
i slutet bo på tronens släckteträd.

Men ovanför sin död den gamla gamen
syns cirkla djupt inunder duvans dun
som ruvat ljuvt på rädslors späda sparv.

Och ekon leker längs min gamlekamen
där solen smeker nya fjäderfjun
som aldrig blev min rädslas sädesarv.