Inom oss, ravinens cirklar,
utom oss, massivets berg,
där den snäva stigen snirklar
genom masspassagers märg,
och jag kröp det inomkvava
gränslandskapets dödskanjon
längs en flod av glödlös lava
mot den bortombrutna bron.

Och en väg av krossbenskranium
vred sig hålögt i var vrå
på en grav av kärnuranium
som jag kärnlös måste gå,
vill där grav urkärnar våra
inomvägars broruin
följer mig en mantikora
genom farans marravin.

Men jag vet, jag är ett bete
för dess krafters lejonkropp
och för jaktens mansanlete
är min låga plåga topp,
gödd av kval känns svansgadd fräta
med sin viljevillas gift
och jag såg dess hjässa äta
än en missmodsman på vift.

Men ju mer min tro tycks treva
längre bär ravinen sig,
för var bro i skrymslens skreva
breddas berget utom mig,
kanske är ej lönt att kriga
mot min mantikoras märg,
bättre är att matt bestiga
mansmassivets brutna berg.

Fast i denna kvalvalstanken
hann mig mannens svans ifatt
och i djupbotgörarsanken
sänktes jag till ränkers skratt,
för min plan var dömd att spåra
och på planens livskanjon
sårar spårens mantikora
än en missmodskompanjon.