Över drömdöda vidder går stridsbarbarer
med fädernes fallande fanor
att vaja till svajande fältfanfarer
som sjunger om anade anor,
och tornhornet blåser från mark till mark
en helvetesvind som uppstämmer stark
det sista släktslagets sånger
till vilja att skilja, och ånger.

Och kring i krutspår går krigsvårarherren
bak frostfrontssoldat och kanoner
och stegar helt stolt på bårkärremärren
till illviljans villande toner,
och modsfäder faller till död från liv
och blodsfränder faller för klingherrens kliv
men vid hans fot står hedens blomster
som strötts i tid bortom stridssammankomster.

Och denna blomma är viljelila
och detta fromma är freden pur
och detta tomma vill evigt vila
i symbios med hedens natur,
och detta stora som ej är strid,
det tysta, lilla, som inget vinner
är vårt att vårda evinnerlig tid
där aldrig dess minne försvinner.

Men drömdöda vidder ser stridsbarbaren
som rötter för fötter som slinter
att skada vad mötts i blodsförlustskaren
men vinna evinnerlig vinter,
som blåsbälgar flåsar till strid igen
att minna om domar för vän från vän
så fångar ditt öra dess sånger
till vilja, eller till ånger.