Det är något visst med enar
om man förstår vad de menar.
Man ska inte missförstå dem,
stammen är liksom enens hem.
Grenar sig ständigt förgrenar,
vintern tillväxten försenar.
Men barren är ändå gröna,
sticks, fast på något sätt sköna.

De växer ibland på tvären,
knoppas och får sina bär, men
de kan skjuta upp i höjden,
det bidrar till ögonfröjden.
En enda en i ett släkte
funderingar hos mig väckte.
Den ville något berätta
och fick mig att skriva detta.