Vi brukade doppa kakor i mammas kaffe
på en filt utanför stan - det var på den tiden
jag ännu inte fattade hur dåligt syrran
egentligen mådde - jag vet att det är själviskt
att tänka såhär men allting var bättre då -

världen var mindre och uppdelad i olika
sektioner som var mycket begränsade - som
små egna världar som bara existerade för
mig - skolan - affären - hemma - stugan
utanför stan - gården utanför lägenheten
- kvarteret där jag växte upp - jag gömde
mina skatter i alla de minnesbilder jag
hade sparat i tavlor på min mentala bokhylla -

jag gick en dag tillbaka till vårt gamla kvarter
- jag har inte bott där sedan allting var bra
och jag tror att jag bara ville andas samma
luft igen - gå på samma asfalt igen - iakttas
av samma fönster i hopp om att tiden skulle
börja accelerera baklänges så att jag kunde
vara tillbaka igen - då allting inte var åt helvete
- då vi ännu inte hade vuxit upp -

men allting var förändrat - de hade huggit ner
träden jag brukade klättra i - de hade byggt om
lekparken jag brukade leka i - bytt ut målen på
fotbollsplanen där vi spelade fotboll på somrarna
och hade snöbollskrig på vintrarna -

jag rökte en cigarett i leran på fotbollsplanen
under det fönster som så länge var utsikten över
en av mina små världar - jag önskade att det bara
kunde finnas en plats som alltid var likadan - som
inte påminde mig om att allting en dag kommer
att tas ifrån mig - där allting är gammalt och
alltid detsamma - där tiden inte tickar och tickar
och tickar och tickar vidare -

men pojken inom mig vet om att det aldrig kommer
att finnas ett sådant land - bortom stjärnorna och
bortom tiden - och nu ligger syrran i jorden - att se
henne i en urna var som en tavla av Salvador Dali -
lika verklighetsfrämmande som smältande klockor
och lika surrealistiskt som elefanter med spindeltunna
ben -

allt jag vill är att doppa kakor i mammas kaffe
igen - men allting som finns kvar är lyckobringande
tabletter - cigaretter och miljoner tavlor på min
mentala bokhylla.