Kanske förstod jag inte 
vad jag hade 
men aldrig mer skulle få 
för i min enfald 
trodde jag ju faktiskt 
att bara du 
var den felande länken 
absolut inte jag 
fast du alltid 
sa de rätta orden 
kände mig utan och innan 
och aldrig behövde 
varken karta eller kompass 
du ville så mycket 
var beredd att både offra 
och kompromissa 
mer än redo 
ville ha hela mig 
och allt annat därtill 
men kan hända 
var det just jag 
som verkligen behövde vilja 
veta och känna 
kanske var det så 
att vår tid 
ännu inte var kommen 
det där med samma faser 
och gud vet allt 
så nu står jag här 
saknande med många tankar 
förvirrat undrande 
varför ångerfullheten 
smakar så beskt 
på min tunga 
och varför minnet av dig 
alltid gör mig så svag 
så urbota sentimental 
och fortfarande 
håller min längtan vid liv 
när det ändå 
kanske aldrig någonsin 
var menat eller tänkt 
att du och jag 
slutligen 
skulle bli ett

vi