han brukade sitta i fåtöljen
och betrakta sin son,
fastklistrad framför tv-apparaten,
uppslukad av ninjasköldpaddor och flygande rymdskepp.
den lille grabben skrapade fram osynliga spår.
spår målade med fiktiva karaterörelser i den
friktionslösa stratosfären:
denna del av oändlighetens hölje
som för en stund hade sänkts ner från himlavalvet.

han tog ett kliv fram till grabben,
strök honom längs med hjässan och sa:
”allt du är, allt du en gång var
kommer jag alltid bära med mig med gränslös
kärlek.
allt du blir, allt som du kunde varit
är det som stryper blodtillförseln till mitt hjärta.”

medan han kramade om sitt kött och blod hördes en väsande
klagan från rummets mörklagda hörn.
”kom hit!”
Jim, denna osalighetens granne,
spunnen ur sjuttio centiliter satansvers,
kallade till sig fadern.
rummets mitt förlorade sin symmetri.
ångorna löste upp väggar och tak,
förslutna titthål och lagade lister.

sonen kände hur faderns hand avlägsnades från hjässan.
kvar fanns ännu ett onyktert spår av vämjelse
som sträckte sig från den färgsprakande tv-skärmen
till den främmande mannens mörka vrå.

*

”tre, fyra, fem avsnitt?
ok, bara ett till.”
ögonen smälte samman med tv-skärmen.
sen lovade grabben att stänga av sin
verklighet,
för när Jim är på besök
finns inget utrymme för
radiovågors brus.