När jag växte upp på femtiotalet var det inte så vanligt att alla barn hade cyklar.
Min storebror hade en som var begagnad. Ingen pojkcykel var det.

Jag hade ingen, var nog lite avundsjuk.
Vi var arbetarbarn, våra pappor arbetade på fabriken.
Lönen var inte så bra om man som pappa var ensam som fick lön.

Vi var tre syskon, mamma var hemma tills min lillebror fyllde sexton år.
Då tog hon städjobb och fick fast anställning.
Pappa blev sjukpensionär på grund av en dålig rygg.

Det blev så att säga ombytta roller. Pappa som aldrig lagat mat började göra det.
Han blev så bra på det, han testade att laga det mesta.

Jag flyttade hemifrån redan som sextonåring. Det var bra för mig.
Minns när jag ringde hem och pappa sa att han kokat ärtsoppa.

Han hade även gjort smet till en ugnspannkaka.
Jag frågade honom vad har du för värme när du gräddar pannkakan.
Då sa han, jag kör alltid på 200 grader.
Jag tänker alltid på pappa när jag fixar ugnspannkaka, med ett leende.

Angående cyklarna så hade mamma en gammal som vi allmänt kallade för "Hulda".
Den cykeln slet vi alla på, vart än vi skulle. Den var rostbrun men så lätt trampad och stabil.

Hur det än var så tycker jag!
ATT DET VAR BÄTTRE FÖRR!