språk i träda

andas stilla
vilar öronen i

frånvaro av vind

brister himmelens gråa filt

för en enda solstrålestrimma

emellan dröm och verklighet

förnimmer jag

men just inte mer

ett onämnbart nu, ett större

än springan ur molnen

jag vänder mitt vilse dit
när
dagen kommer åter