Dialoger med omvärlden och med människorna,
men orden tänker jag i händelser och budskap.

Och så händer det att tankarna tar en högre vändning
än Snapple, läskedrycken på mitt cafébord
(klart att jag har druckit en kaffekopp med påtår).

Ett ord från fjärran: pelargonkanoner har en jord
och en himmel, blykulor för en dit,
men jag föredrar att vattna växterna -
så vackert att se hur allt gror, inte vissnar.

Om man nu ska gå längs med höjden och bredden
bör man först sikta på sina egna organ, tingen
runt omkring, om de har en hund begraven nånstans.

Namn och begrepp är fogar. Poeter rör sig i skimret.
Rullar stenen uppför branten. Av rörelsen skiner allt upp.
I det kommande, där man ser linjerna i stenen bli tydliga
under vattenblänket vid havet, så bör det få vara -
mellanrum.

Man kan tro på lyckan i poesiordet, kanhända stämmer gnistor.
Om Apollon träffar Dionysus, man måttar lyckan med måttfullhet.

Stefan Georges dikt >>Ordet>>
"Så lärde jag sorgset att avstå:
Inget ting må vara där tinget brister."

Avstå är att brista, närvara är att hela
tills fulländning, intill perfektion.
Man kan väl få tro så.