den senaste tiden hade en fluga
huserat i vår lägenhet.
den flög fram och tillbaka,
upp och ner, ut och in genom rummet
och den fruktade inte döden för fem öre.
från ingenstans kunde den komma och landa på min panna,
krypa längs med mina nakna fötter och armar,
använda min kropp som landningsbana och göra
lite vad som föll den in.
jag och Lina döpte den till Bengt.
vi hade aldrig haft ett husdjur och tänkte att det var på
tiden att vi skaffade tillökning i familjen.

när vi kom hem från jobbet om kvällarna brukade Bengt
flyga fram för att hälsa på oss.
”nämen Bengt!”, brukade vi utbrista. ”är du glad att se oss?
har du saknat oss din lille rackare?”
Bengt flög runt som en galning i vardagsrummet.
det var som om han trodde han hade lämnats vind för våg
varje gång vi begav oss ut från lägenheten; varje kväll var
en pånyttfödelse för detta flugfä.

”såja Bengt lilla”, brukade vi säga. ”inte ska du flyga runt här hemma
med separationsångest. nu är vi hemma och vi kommer
aldrig att lämna dig. inte så länge du lever.”

Bengt kunde verkligen reta gallfeber på oss.
han var överallt och ingenstans.
men ropade vi väl på honom kom han som en blixt.
tänk vad märkligt att ett sådant bräckligt litet liv
vågade sig fram till oss dag ut och dag in
utan att frukta vare sig döden eller den mänskliga tyrannin.

men en kväll skedde det som inte fick ske.
vi satt i soffan och tittade på tv och jag hade hällt upp en
stadig whisky i ett glas på vardagsrumsbordet.
när jag skulle ta mig en smutt såg jag Bengt ligga och flyta
i den mörkgula vätskan.
alkoholångorna hade dövat hans porösa kropp och
efter att ha kämpat för sin överlevnad gav han slutligen upp
sin kamp om livet.

för en hundradels sekund kände vi en djup sorg nagla sig fast i
våra brustna hjärtan.
en kort epok var förbi.
men efter en stund kom jag att tänka på Stalin som en gång
ska ha uttryckt ”en död är en tragedi, en miljon döda
är statistik.”
då slog det mig att det finns rätt många flugor vi kommer hinna
fästa oss vid innan vi själva en dag kommer lämna in.

jag gick ut i köket och räknade alla döda flugor som
låg och skräpade i fönsterkarmen.
1,2,3,4,5… det var ett oändligt parti som låg utstrött.
det gjorde åtminstone min existens mer greppbar.