Orden, de är nära.
De givande, de tagande och kära,
berörande och deltagande
outsägliga i fjärran.
En egen grammatik och en egen form.
Om orden ger, vad är då det givna?
Varat har en egen tillvaro, en form,
språket är ett slags varande som förblir i sig
och med berget, och stenen vänder sig om
ständigt på väg mot nåt nytt i tillblivelse.
I mitt fall är dikt och tanke grannlåt.
Om jag skulle använda mig av sägner,
berättelser, rytmens regelbundenhet, vers,
tungomål, och så vidare.
Mer än ord - att uppgå i.

En bebis skrattar, pekar och jollrar.
Så är också poesins begynnelse, som idogt trollar.
Modern drar sin vagn över trädgården,
till kvartershusen, nejlikan smyckar den smakfulla
"Brädsåga".
Så blev hon Tiffany en ensamstående mamma...
Denna blomma, du är ett namn som bär vårar att kamma.

På trädet ser någon med hänförd blick på dem som sårar,
på allt, på den andre med sin röntgenblick, i harmoniskt vemod.
Så skärskådar hon "Mördar-Anders spelar bingo",
visan om smygtäta pingissiffror.

Men förlust ändå, kardborren och igelkotten som
går på vita tassar har sina instinkter, tänkte han då.

Tiffany lade benen på rygg. Ibland är det bättre att leva ensam.