”Den enes bröd den andres död”
har fordom slagits fast.
Den som bakar undviker nöd
och slipper att ”stå sitt kast”.
Men den som miste sitt liv
för att någon sig göder
borde ha fått en bättre giv,
en giv som levnadslust föder.

Bättre är väl att de som har
delar med sig till andra.
Då har urkunden fått ett svar
som väl ingen kan klandra.
Nu gäller att mobilisera
en skara med stadig kassa
som utan prut vill spendera
medel till missgynnad massa.

Vad lär man sig nu av detta?
Att baka är att avrätta?