Den ena porrannonsen efter den andra ploppade upp i webbläsarens filtreringsprogram. Jag kände mer för att klicka på en av de blockerade länkarna än att ta mig an en ny novell. Men man vet ju aldrig vad ett par vackra östeuropeiska bröst kan dirigera en vidare till. Det kan vara allt från nätcasinon till sjuka jävlar i Thailand som plågar små försvarslösa barn framför webkameran mot betalning. Med detta i åtanke kom jag fram till slutsatsen att novellskrivandet var ett sundare tidsfördriv, denna varma majkväll. Jag var tvungen att få ur mig en historia: hur sjuk den än må te sig.

Den senaste tiden hade jag gått och retat mig på all den pretentiösa litteratur som ständigt ges ut på de större förlagen. Arketypen för den utgivne är en man eller kvinna, hen/höna/könlös android eller dylikt, som vrålar ut ”Refugees welcome!” i sociala medier, förkastar kapitalismen och konsumismen samtidigt som hen (ja, man vill ju röra sig med ett auktoriserat pronomen) bor i en svindyr sekelskiftslägenhet på Södermalm, aldrig har haft en människa av utländsk härkomst som granne, aldrig någonsin satt sin fot i ett miljonprojekt, aldrig känt något annat än sin egen förträfflighet .

Dessa djävlar lyckas år efter år få utgivet berättelser som kretsar kring hur missförstådda de är som individer och hur bräckliga de blir om de inte får utlopp för sin kreativitet. ”Snälla herr förläggare”, säger de med händerna knäppta. ”Låt mig få ge ut detta alster, ty jag vill inte göra mina förlästa föräldrar besvikna.

Jag knäckte en Harboe 4,6:a som jag hade köpt med mig hem från Köpenhamn och satte mig vid datorn. På burken stod det att Harboe är ”kongelig hofleverandør”. Ha! Som om drottning Margrethe skulle doppa sina cigarettblekta tänder i denna massproducerade vätska. Det fanns ju inte på kartan. Jag skrattade för mig själv samtidigt som jag lät det kungliga pisset fylla min torra hals.

Jag var tvungen att komma på en berättelse som med precision skulle lyckas med konststycket att förminska kultureliten, spä på dess tillkortakommanden.
Efter några klunkar började fingrarna dansa längs med tangenterna. Jag lät berättelsen kretsa kring en muslimsk kvinna i artonårsåldern som hade fått medial uppmärksamhet på grund att ett integrationsprojekt hon bedrev i stadsdelen Kroksbäck i Malmö. Jag valde att kalla Henne Fatima.
Fatima bar slöja, hade sedan de tidiga tonåren engagerat sig i Ung vänster, var frekvent besökare vid en av stadens många moskéer och hade sökt in till grundkursen i Freds- och konfliktvetenskap vid Malmö högskola.

När Fatima blev omnämnd i den lokala dagspressen för sina insatser slog kultureliten sina klor i henne; hon skulle barskrapas från hjässan ner till tårna. Inte en hudflaga skulle finnas kvar när de var klara med henne.
De lät Fatima ställa upp i debatter i olika sammanhang, och en dag – när de ansåg att tiden var inne – beslöt de sig för att hon skulle debattera mot en högt uppsatt politiker inom Sverigepartiet. För kultureliten var slaget redan vunnet när integration, sociala stigman, islamofobi och andra identitetspolitiska föreställningar skulle skärskådas i dagsljuset. De hade ju Fatima: en ung, vacker muslimsk kvinna med slöja, bosatt i ett av Malmös utanförskapsområden och med en framtid inom akademin. HON skulle visa den inskränkte rasisten från Sölvesborg hur fel han hade i sin mörkbruna retorik. HON- och ingen annan – var den som skulle få Sverigepartiet att tappa ansiktet inför sina inskränkta väljare. Vad kunde gå fel när man hade denna unga lovande dam ombord på det högkulturella fartyget?

Men det blev inte som kultureliten hade tänkt sig. Fatima vek ner sig fullständigt i debatten, som sändes inför sjuhundratusen tv-tittare. Och vem hade mandat att döma henne? Hon var inte mer än arton år och hade inte den blekaste aning om vad som väntade henne när hon ställdes inför debatt med Viktor Högström: Sverigepartiets tredje största profil med över tjugo års erfarenhet inom diverse partistyrelser på högerflanken. Han körde över henne fullständigt genom att hänvisa till vetenskapliga rön och statistik som den stackars flickan aldrig skulle ha tid eller resurser för att hinna granska innan hon äntrade tv-studion.

Hon som hade offrat sitt blod, sitt svett och sina tårar på sitt integrationsarbete i Kroksbäck. Hon som hade lovordats i de lokala medierna, blivit citerad av Alexandra Papalodou på Twitter, fått en pjäs på Göteborgs stadsteater uppkallad efter sig, hade nu inget mer kvar än sin tätt åtsittande slöja och sin sönderkrasade självbild.

Det spelade ingen roll att man på landets tidningsredaktioner påbörjade en gemensam kampanj för Fatima och hennes kamp mot det som benämndes som ”samhällets mörka krafter”. Det hade ingen som helst betydelse att hon fick en egen hashtag: #backaFatima.
Oavsett vad kultureliten tog sig an för att rädda hennes unga och sönderkrasade omdöme, hade det ingen inverkan på människan Fatima. Hon hade krackelerat fullständigt. Alla timmar med provpluggande inför framtida studier var förgäves. Det spelade ingen roll att hon tidigare var Kroksbäcks okrönta drottning, för det var debatten med Viktor Högström som kom att definiera henne, inte den läxhjälpsgrupp eller den CV-verkstad hon hade initierat på fritidsgården i Kroksbäck.

Månaderna gick och Fatima gick ner sig alltmer. Mot föräldrarnas vilja valde hon att ta av sig slöjan och med tiden slutade hon även att besöka moskén. Hon började sminka sig allt hårdare och de kläder som tidigare hade skylt allt förutom hals och handleder, var nu så minimala att man kunde urskilja konturerna till både hennes bröst och fitta.

Vad Fatima har för sig nuförtiden finns det delade meningar om. Somliga säger att hon efter några månaders utsvävningar självmant sökte sig till psykiatrin för att få bukt med sitt självskadebeteende. Andra påstår att hon flyttade ut till Svedala – en lantlig kommun några mil utanför Malmö – och att hon där har påträffats på ett par hemmafester. Det går rykten om att hon sög av ortens råskinn mot betalning och att hon lade undan pengarna för att en gång kunna göra en pilgrimsresa till Mekka.

När jag var klar med novellen kände jag hur tårarna rann längs med mina kinder. All den frustration jag hade genomlidit innan berättelsen om Fatima tog vid, övergick i vemod och sympati. Jag skulle aldrig glömma Fatima, inte så länge jag kunde förlita mig på mitt minne.

Jag skrev ut novellen. När jag var på väg att klistra igen kuvertet som mina två A4-sidor låg i, slog det mig att jag behövde ett följebrev. Man måste sälja in sig ordentligt om man vill göra avtryck hos den verklighetsfrånvända kultureliten. Men inte kunde jag sjunka hur lågt som helst när jag skrapade ihop mitt följebrev. Jag kunde inte svika Fatima och glömma deras skändligheter.

För att framstå som originell (Jag har förstått att det är eftersträvansvärt) som den provokatör jag var, skrev jag följande i följebrevet:

"Här är en berättelse om hur ni lever med era huvuden instoppade i era självgoda arslen. Här får ni ännu ett vedträ att stoppa in i brasan.


Mvh/Den som inget vet"