Hos Henne, snärtan, smärt och ärtig
där väntar något hårt men mjukt,
där väntar världen obarmhärtig
på mansmissfostret, evigt sjukt,
där väntar nätterna av vånda
till tvivlet givet livet självt
i sömnlös dröm om strömmar blonda
som värmer själ som aldrig skälvt.

Hon sade till mig; våga fråga,
och jo, jag ville väl helst våga,
men säger jäntan ja så ljuger
hon, fastän hon det ej vet,
här bärs en själ som föga duger
till mycket mer än ensamhet,
en ynkedom som tom kan känna
allt detta som han ej fick få
och endast för "poeters" penna
så vågas drömmar, appropå
min död så är den obegriplig,
man lär sig liksom leva själv,
försaka, vaka, vila liplig
att drunkna i självömkans älv.

Men usch, man skulle tussar lappa
av tuschfragmenten, till ett brev,
så hon kan skynda sig att sjappa -
jag hatar det som kärlek blev,
jag hatar det min moder gav mig
av kropp och kronisk depression,
jag hatar, moder, vad blev av dig
när du drog ur familjebon
att skynda dig att sjappa
från sonen, och från pappa.

Men kanske denna ljusa jänta
ej liknar minnets mörka mor,
fast livet längtat kan väl vänta
jag trivs ju bäst när jag ej tror,
då kan man sätta sig att hata
kuvösens blipp och syresond,
jag tror min ärta är ragata
och svärta bär hon, bleknad blond.