I andra ögon rör sig somligt
mitt blåa ord väl aldrig når
men spårar språket svåråtkomligt
i brunnarna, hos hennes hår.
Där färdas västanvattnet somrigt
till östanbröstens tröstansvår
och vintervakors vitten omtiggt
som svåra svackor förutspår.

I gömseldjupet bobehagligt
där ömsar ögons atmosfär
ett stratosfärgskikt ovardagligt,
där vill jag villfaren gå när.
Där tycks mitt inre, tyngdlagslagligt,
en astronautisk jordchimär
men mänsklig är jag, halvbeklagligt,
är jaget mitt just som jag är.

Och halvbeklagligt tror jag även
att hennes brunn är henne just
där väves världsbetvingarväven
för ordlöst språk på kungars kust.
Nu närmar sig med röst förhäven
ett strävsamhetens frestarfrust.
Hos andras ögon rör sig stäven
och ordet är väl levnadslust.