Jag saknar ditt namn,
så jag förlänger dagen med din röst,
i ett arkiv av gårdagar,
levandegörs våra ögonblick.

Dina stämband är ulmande blå,
varje ljud ett vingslag,
rum, färger, kläder,
passager av balanserad rabarber,
decennier bort,
ändå detaljerna aldrig så klara som nu,
ett ekolod av minnen.

Din tolkning av mitt namn,
rinnande mjuk som bäckens omsorg,
en medsols klang,
å en suck av iridescens.

Dröjer mig alltmer kvar för var gång,
om ändå det köttsliga minnet får återuppleva,
men det kan ingen kraft väcka,
å när det blir en törst,
har jag försummat ditt väsen.

Jag måste gå, (Vill så gärna stanna kvar)
fortsätter vårda din röst, (å bli kramad av ditt nynnande)
å hoppas att morgondagen, (tänk om du inte är kvar)
låter mig få läppja din röst. (Vågar jag andas?)