Nej, han kunde inte låta

henne vara... 

kunde inte hålla sig borta

ringde mitt i natten, 

alltid då lusten föll på

(fast han visste ju

att han inte borde) 

bara för att få höra hennes röst

och andetag

så där sömndrucket underbar

som hon brukade vara

uti hans armar, uti hans stora säng

då när han väckte henne

på det allra ljuvligaste sätt

man kunde tänkas vakna på 

givandes njutningen

dess namn

han ville göra det igen, 

lusten blossade

nu, han ville komma nu

det sprängde och bultade

bara vid tanken

att få komma till henne

in i henne, uti djupet

omslutas helt och fullt

av HENNE

(fast han visste ju

att han kanske inte borde) 

MEN han längtade, sa han

längtade efter Henne, bara Henne

och hennes vackra kropp

som var den underbara del

som fattades hans egen

till fulländning

(dess like fanns inte att finna, 

gudarna ska veta att han hade försökt

men aldrig funnit) 

-Minns du, frågade han

och hon vacklade,

tappade fotfästet och föll

föll utan skyddsnät, bara föll 

förnuftet hade ingen chans 

då blodet rusade och murarna rasade

för nog mindes hon

Allt, hon mindes allt

allt som varit

allt som hon fortfarande

saknade, åtrådde,

det hon sökte åter finna

den där glödheta passionen

som blixtrade

i mötet hud mot hud

med HONOM

Hans ord smekte lockande

letade sig in

i alla skrymslen och vrår

förförde henne, frestade återigen

så, såsom bara HAN kunde

för det var ju bara han

som kunde ta sig IN

dit in, djupt in under hennes hud

kyssande hennes själ

och hjärta, tagande hennes kropp

dit till okända marker

där hon aldrig förr varit, 

uppfyllande alla önskningar

och behov

(fast han ju inte borde, inte nu längre

nej ALDRIG mer) 

hon var ju så ljuvligt naken

och sårbar, 

mer sårbar än någonsin

med hjärtat helt oskyddat

pulserande utanpå

doftande kvinna, smakande kvinna

mjuk och skön, givandes ALLT

hungrig, längtansfull

Just så som han ville, alltid hade velat

ha henne, ta henne

där uti hans famn, fylld av åtrå

precis så, så som förr

och ännu en gång

fick han sin vilja

igenom, 

(fast han egentligen

inte borde)