Igår var världens vita vår,
igår var vaggans vaka,
så slå mig fri från framtidssår
och ta mig tom tillbaka.

Jag vill ej längre älska dig,
jag vill ej, men om måsten
kan rödga och förögda mig -
slå solen loss från rosten.

Jag ser ej er mot solen mera,
det känns ej längre liksom lönt
där möts ett mod att korrodera
och det är skam som själver skönt.

Jag vill ej längre leva mig,
jag vill ej, och jag måste ej,
du tungans ungdomslustlakej
är inte friden fri, så säg?

Det sägs att det finns många dagar
mitt mörkeröga föga sett
men rädsbeklädnadskroppen klagar
de många gånger jag vill rätt,
det sägs väl så, men sägs mest mycket
som unga tungor än ej vet
och detta vita nästerstycket
i vaggors vårar än går bet.