Invid likviksvassen vass
så våt att båtrotera
förföljde jag min kampkompass
som naggats navigera
men jag steg i land
där stenen stod i brand
och fastän utan skutans vän
och fastän hade tjut på känn
att stranden ville illa
så landsteg jag till villa.

På povertriers pampas
där låga lejon ätas
jag ville slåss, jag ville tampas,
att med min mandom mätas
mot motvindsviljedynlandskapen
och gråa hål i grynsandsgapen
så skymde syndfullt synhandsvapen
att allt var en chimär
men ändå allt jag är.

Så svag jag slagits genom öken
där dagar dragits inom röken
och fastän dessa mänförsöken
så har jag fallit ner;
jag strider icke mer.

Och stridlös vill jag strömmar följa
till tömda spill och ömmar bölja
att glida glatt och glömmas skölja
med mannens kampkompass
i viken liknat vass
och fastän spänd till segelego
så önskar än min levnad legio
att falla från sitt självt
intill en bättre hälft.