Siffrorna i datorn hoppar runt och det blir inte mycket ordning. Hon tar en klunk kallt kaffe och ryser till av den beska smaken. Efter tio minuter ger hon upp och går och fyller på muggen med färskt kaffe som snart kommer vara bortglömt igen. Var tionde minut plockar hon upp telefonen och hoppas att det ska finnas ett meddelande från honom trots att det inte vibrerat. Varje gång suckar hon åt sig själv och intalar sig att hon inte borde bry sig så mycket. Vill han höra av sig så gör han det. Vid lunchen ligger telefonen bredvid henne, hon anstänger sig för att inte lyfta upp den, försöker följa med i kollegornas samtal. Felix ska köpa ny bil och Charlotte planerar sitt bröllop. Det är så ointressanat att hon biter sig i läppen för att fortsätta le. Charlotte springer ikapp henne när hon är på väg ut för att röka, hon ställer så nära att hennes parfym sticker i näsan genom cigarettröken.
-Vad gjorde du i helgen?
- Inget speciellt, var mest hemma.
- Jag såg dig på stan i fredags.
Hon vänder sig snabbt om och hinner se glimten i Charlottes ögon men försöker ändra det till en axelryckning.
- Ja, jag var nog på stan i fredags.
- Men du var inte ensam.
Hon tröttnar, slänger cigarettfimpen på marken och ser Charlotte rakt i ögonen. Charlotte säger ingenting men väntar på att hon ska svara. Hon vet inte varför hon inte vill berätta, men någonting i hennes blick och i att han inte har svarat på hennes sms på hela dagen får henne att vilja behålla det de har för sig själv. Hon vill inte att någon annan ska komma och rota, ställa frågor hon inte kan svara på och kräva beslut från henne som hon inte vill ta. Hon avundas Charlottes självsäkerhet och nyfikenhet, hon vet att Charlotte skulle få svara på alla de frågor som hon vill ställa till honom men inte vågar.

Hon vet att hon inte vågar bli kär, det är alldeles för riskabelt, men på något sätt har hon blivit så insyltad i honom att hon inte vet hur hon ska kunna slita sig ifrån honom. Ska hon kunna släppa honom måste hon slita sig ut hans grepp, som är varmt, bekvämt och kletigt på samma gång.
Det är som en sommardag. När det är skönt och härligt i solen, tills svetten börjar rinna, kläderna klibbar fast och en inte orkar göra någonting annat än att ligga kvar i värmen och där blir hon bara tröttare och tröttare. Hon känner att hon verkligen börjar förstå varför en kalldusch behövs ibland. Det är inte bara för att han gör henne knäsvag och får henne att vilja kasta sig om halsen på honom. Han drar in henne i hans värld, i hans tankar och känslor och där fastnar hon. Hon har så svårt att hitta ut när hon är där, men ändå vill hon inte därifrån. Att sitta med honom och inte prata, bara sitta tyst. Det är så vackert. Det finns något så vackert i att han ser henne. Att han ser den hon är. Hon behöver inte anpassa sig. Hör han av sig när hon är ute och springer skyndar hon sig hem för att hinna träffa honom så fort som möjligt, ibland får hon känslan av att han är som en fjäril som försvinner iväg om hon inte fångar den.