Mormor stod vid äppelträden och bärbuskarna. Hon tittade västerut. Sedan avverkningen badade tomten ofta i ljus. Hon var glad för ett minne då barnbarnet och hon gått genom den uppväxta skogen en vårdag. Fåglarna sjöng ljuvligt och hela marken var täckt av harsyrablommor. Utsökta små konstverk med rosa ränder som bildade ett vitt hav av glädje.
När hon vred på huvudet märkte hon till sin förvåning en stor, ståtlig älg som stod tätt intill. -Godmorgon, goddag och godafton hälsade han glatt. Mitt namn är Sandor Älg.
-Var hälsad du skogens konung, sa mormor. Det känns som du har något stort att berätta.
-Ja, det har jag och eftersom det idag är vårdagjämning ska jag också visa dig något. Han berättade att vid varje höst - och vårdagjämning brukade han delta i en ritual med Sagofolket. Sen han var liten hade han haft en gåva. Han kunde dansa som en sufisk mästare. Runt, runt kunde han svinga utan att bli trött eller yr. Det var skogsrådet som fått vetskap om hans gåva och sedan dess var han ritualmästare två gånger varje år när ljuset och mörkret godkände varandra som likvärdiga och allt balanserades.
-Åh, det vill jag gärna delta i sa mormor och följde älgen ner till ett stenås med en lund av lövträd som sparats. Den hade förut varit en liten glänta i skogen men var nu en ö i kalhyggeshavet.
Där hade redan Sagofolket börjat samlas och mormor kände igen flera stycken och nickade och hälsade till höger och vänster. Där var Tigerknyttet, Rosa Svalört och Ikon Alvhjärta. Och Rajban Skunk och alla de andra hon träffat.
Det började med att den äldste av Enerna i skogsrådet berättade om att det var viktigt att minnas kraften i medvetna ritualer. Likväl som det var viktigt att också minnas kraften i omedvetna ritualer som det var lätt att man ägnade sig åt på dagarna. Höll man inte efter dem kunde det vara så att man iscensatte sånt som man inte alls ville ha. Så blåste han i en jättelik näverlur som ljöd över nejden med ett vördnadsbjudande ljud. Mormor visste att en synonym till att känna vördnad var att inges fruktan. När hon hörde ljudet förstod hon varför. Det var både skrämmande och gav även en impuls att böja sitt huvud inför mysteriet.

Den kraftfulla, stora älgen började dansa. Först långsamt och mjukt i en cirklande rörelse. Så blev dansen intensivare och han reste hela sin väldiga kropp upp på bakbenen. Ljuset ändrades och hela platsen strålade av ett guldgult sken. Sagofolket började en ordlös sång. Det ljöd över nejden och även träden stämde in med en surrande, vinande stämma. Allt andades styrka och riktning. Dessutom en ödmjukt, vördnadsbjudande helighet.
Mormors hjärta fylldes av tacksamhet. Tänk att få uppleva detta.
Hela ritualen varade nån timme och efteråt infann sig en läkande tystnad. Alla satt eller halvlåg med slutna ögon och lät den helande energin verka. Efter en lång stund började alla småprata, ta fram sin matsäckskorg och ritualen gick över till en fest. Ett firande av mörkrets och ljusets gemensamma intelligens som var själva grunden i tillvaron.
-Tackom och lovom viskade mormor tyst, blinkade åt Sandor och tog en stor bit honungskaka som Synk Bäversvans givit henne. Lycka är att ha ett sammanhang. Naturen har redan strukturen att fylla med magiska möten.