Mormor hade tagit en tur upp på utsiktsberget i närheten. Som hon satt där och blundade i solens sken började hon tänka på något som satt som en tagg i bröstet. Tänk så många gånger hon försummat sig själv eller de runtikring bara för att hon blåst upp sitt eget värde eller värdet av det viktiga som hon höll på med. Hade det att göra med ideal så vägde det tungt om det i andra vågskålen låg något till synes oviktigt. Där värdet bara syntes med hjärtat.

När hon slog upp ögonen såg hon ett svart-vitt djur med blank päls sitta på stenen framför henne. Han tittade på henne med vänliga, klara ögon. Det enda klädesplagget han hade på sig var en liten väst i regnbågens alla färger.
-Jag heter Rajban Skunk och jag kan läsa tankar. När jag såg dina tänkte jag att du skulle uppskatta att höra min berättelse.
-Vad snällt, sa mormor och lutade sig bakåt i den mjuka mossan.
Rajban Skunk hade inget fast jobb utan brukade gå ner till torget i byn varje dag klockan tolv. Då brukade ståthållarens tjänsteman läsa upp de ströjobb som fanns den dan.
-Här är ett viktigt uppdrag. Det är ett brev till kungen som måste levereras snabbt och säkert. Och han höll upp ett kuvert med stämplar på.
Detta är ett uppdrag för mig, tänkte Rajban. Och när han tog emot kuvertet såg man att han liksom växte. Ja växte åt det mer uppblåsta hållet. Med nosen i vädret påbörjade han sin vandring.

Efter ett tag kom han till en smal bro. Många ville över så det var en lång kö vid brofästet. Det måste vara viktigast att jag kommer över först, tänkte Skunk. Jag har ju ett meddelande till konungen. Och så trängde han sig fult framåt i kön. En knuff här och en knuff där. Det går för långsamt, tänkte han igen. Konungen sitter nog och väntar på sitt brev. Och så släppte han ut lite doftämne så som skunkar kan. I ett huj försvann kön framför honom. Och samtidigt gick solen i moln. Vad mörkt det blev och han kände kalla kårar utefter ryggen. Snabbt skyndade han över. Det är bäst jag inte vilar förrän mitt viktiga uppdrag är slutfört. Två timmar senare stod han utanför slottsporten
Vad har du för ärende hit, frågade vakten. Först tänkte han inte svara utan bara gå förbi. Men så viftade han nonchalant med brevet och sa:
-Post till kungen och försökte tränga sig förbi.
-Jag måste se din legitimation först, sa vakten.
Vad var detta. Visste han inte namnet på den viktigaste personen i riket. Som kom med brev till konungen. Sakta tog han upp sin legitimation och visade upp den.
-Jag ska hälsa kungen att du sköter ditt jobb dåligt, sa Rajban medan han snabbt gick in i slottet. Där satt kungen på sin tron. Han såg lugn och vänlig ut, men det märkte inte Rajban.
-Min ärade konung, sa han märkvärdigt. Här är post som jag färdats långväga med och skyddat med mitt liv. Det var visserligen inte sant men det lät bra, tyckte han.
Sakta sprättade kungen upp kuvertet. Inuti låg ett till kuvert. Kungen läste namnet högt Rajban Skunk. Är det inte det du heter, frågade han snällt.
Rajban kliade sig i huvudet och sa förvånat:
Jo nog gör jag det. Nu kände han sig än mer viktig eftersom hans kuvert hade legat inuti kungens.
-Då ska du ha detta brev, sa kungen och räckte Rajban det. Han öppnade och tog fram ett vitt papper med endast en mening på:

Du är aldrig för viktig för att vara vänlig mot folk.

Det snurrade till i Rajbans huvud. Vad var detta. Han kunde inte längre låtsas sin viktiga betydelse utan bugade lätt, vände och gick ut.
-Oj, oj oj vilken historia- sa mormor. Hur ser du på det som stod i brevet nu?
-Jag är djupt tacksam, sa Rajban. Jag vårdar det som ett av mina rättesnören. Och livet har blivit mycket roligare. Nu har jag nära vänner som är kärleksfulla och vänliga. Det är då man är verkligt viktiga för varandra.
-Ja, sa mormor. Så är det.