Mormor satt bredvid kanalen som låg en bit västerut från gården. Denna dag funderade hon på beskydd. Beskydd både från inre villfarelse och yttre omedvetenhet. Det var verkligen inte lätt att skilja på det som gynnade och det som missgynnade. Kanske för att det som vanligt berodde på hur man såg det. Tänk att bara slappna av mer och mer i tilliten och övertygelsen att både med- och motgång var som det var bara och inte tydde på att man var bättre eller sämre än någon annan. Bara ett upplevande av det som fanns i stunden.
Nu knakade det till en bit bort och ett stort träd föll ner. Det var bävrarna som fällde för att förstärka sitt bo. På en sten vid kanalen satt en liten figur och klappade förtjust händerna. Han tittade upp på mormor och sa.
-Hej! Jag heter Synk Bäversvans. Mitt namn har jag fått för att jag sedan jag var liten ynk har älskat att vara med bävrarna. Jag har lärt mig så mycket av dem. Det var de som berättade för mig om den sjungande virveln. Vill du också se den så följ med söderut.
-Ja gärna, sa mormor. Och hon gick efter Synk en stund tills de kom till ett ställe där kanalen gjorde en tvär sväng.
-Här är det sa Synk. Ser du virveln och hör du sången? Har du en fråga?
-Ja, jag undrar hur jag bäst kan försvara mig mot villfarelser och omedvetenhet, sa mormor.
De satt sig bredvid virveln i tystnad och lyssnade.
Efter ett tag blev mormor lite dåsig. Samtidigt började hon urskilja ord i sången.

Ödmjukhet inom och pondus utom är bästa försvar. Det går inte att komma längre än jämsides med sig själv.

Ja det svaret får jag begrunda sa mormor. Vad snällt. Och vilket sammanträffande att du dök upp. Jag funderade just på denna fråga.
-Det är förklaringen till mitt förnamn, sa Synk. Jag är nästan alltid synkroniserad med min omgivning. Det är väldigt praktiskt. Och som för att visa vad han menade höll han ut sin arm och då kom en stor korp och landade på den.
-Goddag korpfar hälsade han. Vad vill du denna dag?
-Jag kände att ni pratade om försvar och jag vill tillägga något i frågan.
Och han fortsatte:
-Tillit är så viktigt men även urskiljningsförmåga. Med en riktig balans blir man som du synkroniserad. Både lita till förnuft och instinkt är bäst. Och hjärna och hjärta. Och bortom.
Det påminner om en sak jag skrivit, tänkte mormor.

i polariteten finns riktningen
vidare vidare
bortom polariteten finns glädjen
omslutande sig själv
som de två som är ett

Det omaka paret fortsatte att samspråka ett tag:
-Ja, ödmjukheten är grunden och urskiljningen absolut nödvändig för att göra ödmjukheten hållbar. Utan urskiljning havererar ödmjukheten och omvandlas till ilska.
Ja, det kände mormor väl till. Och i slutänden visar ju det att det är bra för alla att försvara sig själv mot villfarelser och omedvetenhet. Och samtidigt se med nyfikenhet på allt vad vi möter och vad det ger för klarhet och medvetenhet.
-Åh, vad roligt det var att träffas, sa mormor. Tack för virvelns sång och korpens visdom.
Ha det bra här hos bävrarna!



’Allt liv är allt liv i all tid som är nu. Det finns inga särskilda Himlens barn vs Jordens barn där någon skulle vara sämre eller bättre än varandra.’
Claes Widerberg, shaman