Jag och min snopp bor i en liten etta i en ganska stor stad.

Jag ska berätta lite om mina grannar. Först är det Bengan.

Ibland brukar Bengan se något särskilt upprörande på TV. Det kan vara hemska krigsbilder, skildringar av de utslagna på stadens gator, eller någon extra lömsk intrig i den senaste såpoperan. Då brukar han ringa mig och be mig komma över. Men när jag väl är där är inslaget naturligtvis slut. Det är så det är. Det är alltid slut. Vi brukar sitta en stund i Bengans vardagsrum och diskutera var det här samhället egentligen är på väg. Snart är vi överens om att det antingen var bättre förr, eller kommer att bli bättre sen. Just nu är allt bara skit.
”Vi får väl gå in i vår egen lilla värld”, säger Bengan och halar fram sin snopp ur byxorna, ”nu när den utanför är oss så främmande”. Sedan sitter vi där och har det mysigt tillsammans. Pullar lite. Ibland på varandras.
Men efter ett tag brukar det bli lite tråkigt. Då säger jag till Bengan:
”Nähädu Bengan, nu måste väl jag in till mig och fortsätta med mitt”.

Bengan bor till höger om mig. Till vänster om mig bor Ulla. Hon har ingen snopp. Bengan och jag brukar reta henne för det ibland. Men hon bara skämtar bort det. Hon är alltid så glad och käck. Men jag tror faktiskt att hon är lite avundsjuk, för en gång hittade jag en tidning under hennes madrass. Å, så många snoppar. Jag frågade om jag fick låna den, men då blev Ulla sned. Hon som alltid är så glad och käck. Hon sa att man rotar inte i andras madrasser och tog tillbaka tidningen. Lite snopet gick jag in till mig och fortsatte med mitt. Det kan inte vara så lätt att inte ha någon snopp. När man väl har en är det svårt att tänka sig hur det skulle vara utan. Jag tror inte jag skulle kunna leva utan min snopp. Den ser så glad och käck ut där den dinglar. Jag blir alltid på gott humör när jag tittar ner i byxorna. Sedan pullar jag lite. Det är som en trogen vän som alltid finns till hands. Om min snopp var en människa skulle jag säga att det var min bästa vän.

Jag umgås mest med Bengan och Ulla. Det är mina bästa vänner. Om man inte räknar in min snopp förstås. Det bor en till på vårt våningsplan. Han heter Ove.
Ove är en otäck människa. Han hälsar inte när man möter honom i trapporna. Han ser alltid sur ut. Han har en ful mustasch. Och en gång när Bengan bjöd in honom för att pulla lite vägrade han pulla Bengans. Bara sin egen. Det var heller inget speciellt med den, berättade Bengan sen. Det var väl ingenting att vara mallig över.

Bengan, Ulla och jag har bildat en egen rörelse, AOR kallar vi den, Anti Ove Rörelsen. Vi brukar hålla våra möten hemma hos Ulla. Det är viktigt att man engagerar sig. I vår rörelse ingår också direkt aktion. Bengan kissade en gång in i Oves brevinkast.

Snoppar kan man använda på många olika sätt.

Där var det slut på min historia om mina grannar. Nu får ni göra något annat. Sjas med er.