Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Julies betraktelse från position 69 (Paris 1942)

Jag omsluter ett pulserande liv med mina läppar. Att den snart ska slakna för alltid gör mig upphetsad på ett sätt jag inte är stolt över.

Du vet vad du gör där nere. Trodde aldrig att det skulle vara så skönt. Din tunga letar sig fram till precis rätt ställen.

Jag känner mig attraherad och det gör mig inget att du får en fin stund innan. Ingen kommer att få veta och när vi gör det såhär finns ingen risk att jag blir med barn.

Det var aldrig meningen att det skulle gå så här långt. Jag skulle ta dig ensam till det här hotellet. Det var allt. Kanske kände du på dig att jag skulle släppa dig så nära, kanske var det därför du var villig att ta risken. Min bror skulle bli galen om han såg oss nu. Det gör det bara bättre.

Nu hittar du en punkt. Åh, gud. Fortsätt, fortsätt, snälla. Ja, just där. Mmmm...

Du kommer i min mun. Det överraskar mig och min första instinkt är att spotta. Men jag håller kvar det.


Sedan går allt så fort.

Du är redan uppe ur sängen. Ler mot mig och drar snabbt på dig kläderna, du är säkert redan sen någonstans. Går fram till sängen, stryker mig över håret, går med snabba steg mot dörren och är borta.


Jag står vid fönstret och ser dig öppna porten. Ser hur strypsnaran läggs om din hals och hur de drar in dig i buskarna.

En liten stund står jag kvar med din sats i min mun. Tänker att det strax är det sista liv som finns kvar av dig. Men de spermierna ska inte bära frukt någonstans.

Synd på en så vacker man. Jag sluter ögonen och sväljer.





Fri vers (Prosapoesi) av Mr Ancistrus
Läst 187 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2018-08-07 22:46



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Mr Ancistrus
Mr Ancistrus