Från sin cell (till ljudet av ett gällt skrik från rummet bredvid) ryser han till när han tänker tillbaka på den där kvällen som tog honom hit.

Far hade en stor middagsbjudning för sina kollegor och han var förvisad till sitt rum. Men han hade smugit ut till biblioteket och med darrande händer sökt efter någon av de förbjudna böckerna på hyllorna.

Det blev Decamerone.

Far hade naturligtvis stuckit in den på fel plats men han hade börjat förstå logiken i fars ologik vid det här laget. Han slog snabbt upp sitt favorituppslag, drog ner byxorna och kände med njutning hur hård han var.

Det var avsnittet när de två nunnorna tar med sig Masetto, som de tror är dövstum, in i skjulet och förlustar sig med honom. Boccacio lämnar egentligen allt till fantasin och det är det han älskar. Han hade fantasi så det räcker. Sedan glömde han allt och gick in i det där tillståndet som han älskade. Och fruktade.

Någonstans i en avlägsen fjärran hörde han kanske att dörren öppnades men det var så långt gånget att han inte brydde sig om det. Satsen kom som en explosion inifrån.

När han slog upp ögonen såg han att alla stod där med gapande munnar. Pappas kollegor. Alla fina, lärda herrar som han aldrig kom ihåg namnet på.

Deras ansikten hade ungefär samma uttryck. Någon sorts märklig blandning av äckel, fascination och triumf. Och så kom far. Han slog sig igenom hopen av fina herrar, tog honom hårt i armen och drog ut honom genom dörren. Raka vägen upp till hans rum.

Far tog nyckeln och låste utifrån. Han hörde mors röst därute och rusade till dörren och skrek “Mor! Mor!”. Men far vrålade något till henne därute och hon tystnade.