Mormor gick ut och hämtade potatis i jordkällaren. Innan hon tände ficklampan stod hon en stund i det vilsamma mörkret. Då hördes en röst och hon tittade upp och tänkte tända lampan. Men så hejdade hon sig. Där på ett rör i taket satt en figur som lyste. Ja, så starkt att skenet lyste upp hela jordkällaren. -Hej, sa mormor. Vilket ljusväsen du är. Vad heter du?
-Mitt namn är Salve Pax. Jag lyser för att jag också tål att se mörkret. Vill du höra berättelsen om Ljusgrottans hemlighet?
Ja gärna, jag ska bara fylla potatislådan så kan vi sätta oss vid den stora häggen här utanför.
När de kom på plats började Salve berätta. Det var en blåsig och kylig höstdag och jag flanerade på stranden och letade vrakgods, bärnsten och andra fynd. Efter ett tag frös jag om händerna och började leta efter en vindstilla plats att vila mig i. När jag gått en bit inåt land hittade jag mellan några stenar en öppning som jag inte kände till. Jag gick in och eftersom jag kunde gå i mörkret utan att snubbla beslöt jag mig för att undersöka gången närmare. När jag kommit en bit öppnades den och bildade en rund grotta. Jag satt mig på en sten mitt i.
Det lyste från alla håll i grottan och då bildades det inga skuggor. En djup, men ändå melodisk röst hördes överallt ifrån.
-Mitt budskap är: se saker från alla håll. Låt din medvetna närvaro kontemplera händelsens betydelse. Då blir den belyst på så många sätt att skuggorna, som missförstånd, domar, revirtänkande, försvinner. Kvar finns kärlek och medkänsla.

Ja, så är det, tänkte jag. Och eftersom mina händer tinat upp fortsatte jag mitt strandletande.
Vilket fint budskap, sa mormor. Så har det varit för mig när jag läkt och förvandlat jobbiga händelser till Helande Händelser. Det hade tagit decennier att kontemplera vissa upplevelser hon haft under sina Andliga kriser. Och bilden hade klarnat först när den blivit belyst från alla håll. Även om den inte gick att acceptera eller glömma gav belysningen en slags förståelse och ödmjukhet inför dess komplexitet. Men om själva händelsen kändes komplex var det som kom ur den desto enklare. Kärlek och medkänsla.
Under en av kriserna hade hon identifierat sig med Judas. Det var oerhört skrämmande att känna hans skuldbörda. Men nu efter över trettio år hade hon fått så många ledtrådar om händelsen att den var läkt. I en dikt som hon nyss skrev uttryckte hon hur hon såg på den bibelberättelsen:

låt Jesus se hela sig
låt Judas nås av godhet
låt Kristus vakna i de båda
som de båda
i försoning

Hon log åt ett minne när hon och morfar varit i Rom. Innan de åkte hade mormor fått hjälp att på baksidan av fem foton, på Den Svarta Madonnan från Skees kyrka, skriva en text på italienska.

Jag välsignar Judas Iskariot och alla som tror att de är fördömda.

Sedan la hon och morfar pappren i olika kyrkor. Ja en lapp gav hon till prästen under nattvarden och en lapp hamnade i papperskorgen i Vatikanen. Då fanns det ingen mottagare där till detta budskap kändes det som.
-Oj, vad mycket jag fick att tänka på, sa mormor. Tack för den vackra berättelsen om Ljusgrottan. Välkommen tillbaka hit Salve Pax.
-Tack, men jag bor redan här. Också! Och i ett huj hade han svingat sig högst upp i tallen med två toppar som slingrade sig runt varandra och bildade ett evighetstecken. Och där satt han och lyste som en julstjärna i midsommartid.