Midsommarkvällen går mot natt. Sitter här och ser ut över vattnet som glittrande rör sig mot land. En mås svävar över ytan, kanske med en fisk i sikte.

Den här platsen, jag har varit här ända sedan jag var ett litet barn. Men nu rör den sig sakta bort från mig. Den sluter sig mer och mer för varje år och minnena lossnar från sina fästpunkter. De svävar fritt nu, när den här platsen inte längre vill kännas vid dem.

Om jag blundar kan jag höra rösterna från de som inte längre finns. De som byggde huset och gjorde det till sitt. Det blev aldrig riktigt mitt.

Jag har ofta önskat mig bort när jag varit här, jag har drömt om något annat. Jag har varit blind för det vackra här men jag ser det nu, när det nästan är för sent. Bryggan i skymningsljuset, den lilla ön därute som var ett äventyr en gång, båten som varit med på otaliga fisketurer men nu står och tar in vatten.

Platsen vet det och jag vet det. Vi tar farväl i natt och alla dessa timmar och dagar försvinner in i den stora glömskan.