Stormen rasar därute. Inga båtar kan gå. Vi sitter fast på den här ön.

Regnet piskar rutorna, gästerna trycker sig mot väggarna. Länge sen vi blev klara med det vi kom hit för. Länge sen vi blev klara med varandra.

Samtalsämnena är slut, eller är det bara för mig de är det? Jag ser hur deras munnar rör sig men hör inga ord. Jag sitter i en tystnad men är synlig. Farligt synlig.

Jag söker din blick men du skakar mig av dig. Som en fluga. Jag söker något sorts fäste i dig men jag ser så tydligt nu att du saknar fäste i dig själv.

Jag svävar fritt ibland människorna här och alla varningsklockor dånar.

Jag surrar panikslagen runt i rummet.

Minuterna går, varje sekund är en tagg i bröstet som tränger längre och längre in. Mot panikens hjärta. Ensamheten jag fruktar mest av allt, ensamheten bland andra.

Ensamheterna som vädrar i rummet efter den största ensamheten. Villebrådet de kan samlas kring. Villebrådet som ska slaktas så att de aldrig mer behöver se sig själva i det.

Villebrådet är jag.

Bara du kan rädda mig. Jag söker fäste i dig men du skakar mig av dig.

Du saknar fäste i dig själv och söker fäste hos de andra.